Jag lever!

Loggade in på min gamla bilddagbok idag & hittade så mkt gamla bilder. De skrämmer mig lite när jag ser de. Allt vart så dimmigt dem tiden. Jag trodde på riktigt aldrig att jag skulle få uppleva min 20 årsdag då. Allt var så mörkt & vartenda dag var Pain från att jag vaknade till att jag somnade. 

Fick jämt höra att "Sara du som är så stark och och stått emot mat , du kommer kunna vända den styrkan till ett friskt liv med" - varje gg jag hörde de så ville jag bara kräka på dem människorna. För fattade dem inte att all min kraft var slut? Hur kunde dem inte se att de inte fanns något fint med livet - att de bara var en evig plåga??

När folk frågade mig om mina framtidsplaner ville jag bara slå på dem. Vad fan är framtiden för något? De fanns inte i min värld.. Jag kämpade ju för att orka med dagen bara?!

Kommer ihåg när jag var inlagd på slutenvården och varje gång jag vägde mig där så sa dem till mig "oh vad bra du har gått upp i vikt" - då fanns det bara hat i mig! Hur kunde dem förstöra mitt liv så mycket? De var ju redan förstört?? Varför gjorde dem mina dagar till ännu mer plåga än det redan var? 


Idag är jag glad att de fanns folk som inte gav upp hoppet om mig. För de hade jag gjort - men hade de inte varit för alla andra människor så hade jag aldrig orkat ta mig upp. Jag hade aldrig varit där jag är idag, inte en chans!!

Dem hade så rätt!! Jag trodde dem inte - men idag vet jag att livet har såååå mycket mer att erbjuda än bara kalorier och vågen. 
Jag har fått möjligheten att ha fina människor i min närhet, jag har fått möjligheten att resa runt i världen, att få jobba, träna och göra varje dag till den bästa dagen. Jag är så enormt tacksam så det finns inte!! 

De största av allt är ändå att jag lyckades bevisa för läkaren. Han sa att jag skulle dö. Vet ni? Jag lever!! Jag lever mer än någonsin!!!😊 
Allt är möjligt! ❤️

Never again 🙏

Det är vi som gör förändringen.

Är totalt utpumpad i huvudet nu!!
Var i Lund på den forskningsgrejen de har ang hur man upplevt vården när man varit inlagd för anorexi. Hur livet var under tiden där, efter & idag.

Redan påväg till Lund så kände jag "vafan har jag tackat ja för??"
Väl på plats i vänterummet så kände jag bara - nej ! Paniken och så mycket flashback!!

Väl inne var det en lång intervju om hela livet från att jag blev sjuk tills idag. Vart väldigt jobbigt att prata om - för inser hur fruktansvärt mycket jag har trängt bort det ändå. Tänker ofta ja de löser sig.. 
Efter intervjun var de massa frågeformulär jag skulle svara på. 
Tänkt ja men nu kan de inte bli värre ju?!

In My face!! 
Fy, man får verkligen svart på vitt hur man ser sig själv, hur man mår & framförallt att man kanske ändå inte är så frisk som man påstår sig vara hela tiden. Att där finns så mycket mönster & beteende kvar ännu.

Till sist var det vägning & längd som skulle tas. Tror mitt hjärta slog många slag extra när dörren till rummet öppnade sig..
Inte för att jag fick panik över vägning och mätning - utan att jag kommer ihåg alla hundratals gånger jag varit i de rummen med gråten i halsen. Hur mycket minnen de gav mig..

Även samma fråga ställdes idag - vill du se din vikt? Den konstanta frågan man fick 2 gg i veckan förr.
Självklart ville jag se den. Och igen slog hjärtat några slag fortare... Minus nästan 5 kg sedan i julas? Vafan? De är ju så fel håll!! Dags att tänka om..

Ajja nu är det över & jag vet om att jag gjort en bra grej att ställa upp på detta! Då kan de se hur man kan förändra vården i framtiden & vart bristerna fanns. Detta var min skyldighet till alla andra som sitter i den sitsen jag en gång gjorde. 

Tror även de var nyttigt för mig att får se allt svart på vitt & inte bara ignorera hela tiden.

Så snälla fina människor där ute - ni som mixtrar med maten, ge aldrig upp! De är inte värt att kasta bort massa år på det, du kommer inte må bättre, kommer inte känna dig finare - bara tvärtom..

Nej nu ska jag vila lite, helt slut! Innan jag ska möta upp syster och träna med henne - så skönt att bara få rensa tankarna lite..❤️