Fångad i sin egna kropp.

Envishet kan vara väldigt bra, men ibland kan de även vara en enorm svaghet.
Jag är väldigt envis av mig när det gäller mycket. Jag är en tävlingsmänniska och tänker ofta allt eller inget.
Ända sen jag var liten har envishet och tävlingsmänniskan alltid funnits i mig. Förr var de en väldigt bra egenskap som gjorde att jag aldrig gav upp och pushade mig in i de sista.

Något hända för ca 8 år sedan när hela livet bara vände. När allt bara blev en tävling på fel håll, en tävling mot mig själv istället. Jag lärde mig att leva i min egna bubbla och pausa livet. Jag kastade bort många år och fick istället spendera alldeles för många månader i sjukhusets värld.
Jag lurade döden. Jag glömmer aldrig orden läkaren sa till mig när jag låg på sjukhussängen för ett par år sedan bara, " sara om Du fortsätter såhär så kommer du bara ha någon vecka kvar att leva".

Inte ens de skrämde mig då, nej jag var ju inte färdig ännu! Vad var de alla pratade om? De var ju ingen som förstod kriget som pågick i min kropp.
Hur jag kände mig fången i min egna kropp och hur huvudet bara skrek hur misslyckad och fet jag var. 35 kilo, men ändå såg jag bara alla felen..

De var några år sedan. Någonstands påvägen så ökade vikten. Ämnesomsättningen var helt rubbad och så fort jag åt minsta lilla så sög kroppen upp all näring den kunde få.
Någonstands här gick något väldigt fel.

Allt gick så snabbt! Jag hann inte med hela denna förändringen. I efterhand önska jag att de hade funnits en pausknapp så jag hade kunnat stanna upp och fått reflektera vad det var som hände.

Istället fortsatte de bara. Plötsligt var jag fången i en normalviktig kropp med en anorexia sjuk hjärna.
Paniken över att inte kunna förstå vad som hände på vägen, alla minnesluckor från den perioden och rädslan för livet.

Många gånger önskar jag bara att jag slutade vara så envis, så rädd att bli dömd och sluta skämmas över min sjukdom.
Många gånger önskar jag att jag bara hade vågat öppna upp mig om mina absolut innersta tankar, kunna sitta och bara få kräka ur mig allt jag samlat inom mig, alla frågor jag har och allt jag känner. Jag önskar jag vågade de utan att få extrem ångest eller skämma så fruktansvärt mycket över vad jag sagt.

Just nu hade jag bara behövt väldens största kram och få höra att allt kommer lösa dig med tiden. Att de orden vore Sanna. Jag önska att någon kunde lova mig att en dag kommer de bli bra och jag kommer kunna släppa allt.
Jag önska över hela mitt hjärta att jag en dag ska få bli fri från allt detta, för de förstör mig mer och mer för varje dag som går....


Usch nästan redan ångest över att publicera detta inlägget. Men nu har jag skrivit de...

Kommentarer:

1 A - en av de nya:

Åh, fina du... Det är ok att vara "svag" ibland, att känna sig slagen av tankarna. Men du är stark nog att gå emot dem, stark nog att dela med dig och du kommer att må bättre! Styrkekramar <3

Svar: Tack snälla ❤️
Sara Agusi

Kommentera här: