Bara sådär.

Jag har inget att klaga över egentligen, allt är ju precis som det ska när jag tänker efter, - ändå är det något som hela tiden tär på mig.

Det var längesedan jag hade äs tankarna så nära mig, dem har hållt sig borta ett tag, eller iaf varit hanterbara.

De senaste dagarna har de utan förvarning bara kommit närmre och närmre mig. Utan någon som helst förvarning så slog de mig som hårdast.
De var längesedan jag hade sån extrem kroppsångest som jag har just nu. De var länge sedan jag lät ångesten komma så nära mig att den t.o.m tar över allt från mig, att den snurrar inom
Mig under all vaken tid.

De senaste dagarna har de varit de sista som lämnat mig innan jag somnat och de första som ploppat upp när jag vaknat. En hemsk kroppsångest, huvudet har jobbat i 200 under all vaken tid & allt som varit i mitt huvud har varit tankar kring mat, vikt, träning och kalorier.. De är ju inte så jag vill ha det, det är inte så det ska vara.
De ska inte finnas kvar längre. Jag orkar på riktigt inte kasta bort mer tid på det - men ändå har de så starkt grepp om mig.

Har funderat sååå mycket på om jag någonsin kommer bli fri från det? Varför har det så extremt hårt grepp om
Mig? Varför låter jag de ta över så stor del av mig. De tär på mig!!!

Varje morgon har jag en möjlighet att starta dagen på ett nytt sätt, hur mycket jag än försöker så går benen mot toaletten och vågen som står där. Den glasgrejen med de digitala siffrorna som sen styr hur dagen ska bli. Den jag sen under dagen besöker flertal gånger för att de om jag "skött" mig.
Jag vill ju inte att några dumma siffror ska behöva styra mitt liv, mitt mående eller något. Jag vill inte att de som är så meningslöst och inte betyder så mkt för andra ska behöva vara hela min värld.

Men ändå kan jag inte låta blir. Jag måste ha kontrollen, jag är rädd att släppa greppet hur mycket jag än vill! Jag är alldeles för rädd..


Vet egentligen inte ens varför jag skriver ut allt detta? Kanske för de har blivit alldeles för mycket för mig nu, för mycket att bara hålla för sig själv? Vill bara kräks ur mig allt och känna nån form av lättnad. Inte att någon på nåt sätt ska tycka synd om mig eller så - för det är de absolut sista jag vill! Jag satte mig själv i denna sitsen en gång i tiden för många år sedan... Nu måste jag bara hitta en väg ut med....

Kommentarer:

1 Jessica:

Tycker det är bra att du skriver om det, oavsett om det är här eller bara för dig själv. Tror det är lättare att kunna förändra om man först vågar säga högt vad problemet är. Och just med äs-tankar/beteenden så tror jag dom är extra svåra att bli av med när man kommit så långt att man ändå KAN leva ett liv trots dom, för det är så lätt att tänka att det är "småsaker" jämfört med tidigare. När varken kroppen, själen eller nåt annat funkar för att man är så sjuk, då har man ju en konkret anledning till varför man _måste_ ändra på saker. Men det är så lätt att man vänjer sig vid såna grejer som kroppsångest, fixeringar osv och låter dem finnas kvar bara för att de inte direkt tar livet av en. Vilket är helt sjukt!!! Så som du känner är ju inte okej, du ska inte behöva ha det så.

2 Amanda nordebrant :

Jag älskar dig min finaste vän!❤

3 Amanda nordebrant :

Jag älskar dig min finaste vän!❤

Kommentera här: