Nej!!!

Det gör ont i mig att ens behöva skriva detta inlägget - för trodde jag var fri från smärtan helt - men jag hade fel.
Allt som följt mig vet hur jag plågades hela våren/sommaren p.g.a hemska smärtor i låret/knät/benet. Jag kunde inte hoppa, gå vanligt eller springa på säkert ett halv år. I söutat av september började det bli bra igen efter mkt vila & kortison spruta. När jag kunde ta mitt först löpsteg var lyckan total & jag var så glad att jag hade stått ut alla månader och inte gett upp hoppet. För tro mig det var jag nära att göra många gånger. Vet ärligt talat inte hur många tårar jag fällde under den tiden & hur psykiskt påfrestande det var. 

Men man glömmer snabbt allt man lidit igenom när det är bra igen, ja fram tills de slår emot en igen..
Förra veckan började jag känna av de i knät igen, men tänkte bara att så länge de bara är knät så är det Lungt.
Idag tror jag att jag har gjort mitt sista löppass på ett tag och det gör så ont i mig att skriva det. Benet/knät gör fruktansvärt ont igen - ja precis som förr:( idag efter min löprunda så har jag haltat mig igenom hela dagen, smärtstillande har jag fått plocka fram igen - men tyvärr hjälper det inte.
Fan fan fan!!!!

Hoppas bara på att jag får en ny spruta den 2 december - för utan den så vet jag ärligt talat inte hur jag ska lyckas ta mig igenom detta.. 


En otillåten saknad...

Inser hur lättpåverkad man är efter allt man varit med om.
Hur snabbt gamla mönster tränger sig på så snabbt man gör ett lite snedsteg. Antar att man får leva med de hela livet.
Det är som vilket missbruk som helst, jag menar en f.d alkoholist kommer aldrig kunna ta en öl och sen sluta där.
De är som med mig & maten...
Så snabbt jag hoppar över ett mål så blir tankarna så påfrestande att jag inte vill något hellre än att hoppa över nästa också..
Tankarna blir så galet starka och kicken av att känna tomheten i magen, att känna styrkan att stå emot maten är dumt nog en sjukt skön känsla.

Jag vet hur fel det är, hur nära jag är en svacka just nu. Det ända som kretsar runt mitt huvud just nu är hur mkt bättre allt skulle vara om jag tappade några kilon.
Hur mkt snabbare jag skulle bli på att springa, hur jag kanske hade klarat de där chinsen på gymmet om jag var lättare, hur mkt gladare och finare jag skulle känna mig.

Sjukt att jag ens tänker så när jag varit nere i skiten så många gånger och aldrig blivit lyckligare...
Antar att detta bara är dumma tankar som upptar mycket av min tid just nu bara.

Men ibland kan de vara skönt att skriva av sig, att få ut de man tänker när man inte kan säga det...

En otillåten saknad....






Sjuk.

Vaknade upp ännu en dag med förkylning ifrån helvetet och lite feber. Dumt nog så lyssnade jag inte på kroppen (ovanligt va) och gick till gymmet ändå..
Tränade en timme, rätt effektivt ändå men vart nog det sista min kropp behövde.
Efter det drog jag till jobbet mellan 11:30-21:00. De vart de längsta 9 h på bra länge, för var timme som gick kände jag mig bara sämre och sämre. Aptiten har varit helt bortblåst men har iaf lyckats få i mig lite clementiner idag. Ja c-vitaminer ska ju vara bra.

Nu har jag nästan precis kommit hem, slängt på mig sovkläderna & tagit 2 alvedon i hoppet om av vakna upp frisk imorgon.
Ja risken är liten men hoppas kan man alltid göra!:)