Besviken.

Vad jag än gör så ska jag få kommentarer om det. Jag fattar inte. Dessa dagarna har varit så konstiga så det är inte sant, mycke känslor har kommit upp och även mycket besvikelser. 

Som många jag känner så vet alla att är det något jag har haft svårt för så har det varit att prata om hur jag mått/mår. Jag har aldrig öppnat mig helt för hur jag verkligen känner och mest bara sagt " ja ja det löser sig" eller " sånt är livet, de blir bra" de har varit mina räddnings fraser under alla dessa åren. Något jag har sagt så snabbt jag kännt att samtalet blivit för privat eller jag skämts för mycket. Jag har kunnat skriva om allt, eller nej men en stor del. De har liksom varit en annan femma. Då har jag sluppit svara på jobbiga frågor, inte behövt möta blickarna och kunnat dra mig undan när det varit som jobbigast.

Det är just en sån sak som jag hade behövt prata om. De alla mina vänner vet, de är inget dem hört från mig , utan allt de har hört har varit från mina syskon eller snacket som gått.

Jag försökte ta upp detta för någon dag sedan, för typ första gången. Skrattade lite osäkert åt allt & visste inte riktigt hur jag skulle säga. Men när jag pratade om den tiden, om när jag var så jätte svag så fick jag bara ett svar " snälla Sara prata inte ens om det, du vet hur jobbigt det varit för oss då" 
Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen.. Samtidigt som jag bara ville skrika rakt ut " hur fan tror du JAG då känner " så fanns inte ens orken att börja ta upp det där. Istället försvann jag ut å bara började fundera på dessa tankarna som hela tiden åker Runt i huvudet!
Hur kan man ens säga så? 
De klagas på att jag är lätt irriterad, kan få hemska utbrott bara sådär och att jag bara skriker ibland. Men är det så konstigt? Jag samlar på mig så mycket men kan aldrig prata om det. Jag förstår inte riktigt hur man tänker då. 
Det är inte ofta, men när jag väl bryter ihop totalt och sagt att ni fattar inte hur dåligt jag mår just nu , så har jag fått till svar - ja men varför pratar du inte med oss Sara. 
Men hur ska jag kunna göra det? Hur? 

Konstigt inlägg idag där jag svamlat en hel del, men vissa ord bara gnager i huvudet på mig just nu..



Min blogg

Massa snack om träning och kost känner jag nu. Men å andra sidan det är min blogg, jag väljer vad jag vill skriva & vill man inte läsa så är det ju faktiskt upp till var och en. 
Anledningen till att jag bloggar är inte för jag vill bli "stor" utan för min egna skull. För vet ni vad? För några år sedan så var min blogg rätt stor, anledningen till detta var att kissie kopierade ett inlägg av mig och de blev typ värsta grejen, hade väl runt 15.000 läsare då. Men jag gjorde ett val som jag är glad för idag. Jag valde att lägga bloggen åt sidan för att jag inte ville bli den ytliga och stora bloggen, jag ville bara skriva för mig själv ju. Jag lät bloggen "glömmas bort" tills de hade lugnat ner sig. 

Ja ja nog om det.
Sitter på tåget hem från gymmet nu. Och måste säga att detta passet var så jäkla bra! Måste vara ett av mina bästa pass alltså. Känner så underbart & lyckan sprider sig i kroppen. Det är helt sjukt hur kroppen kan ändras så snabbt! Förr tränade jag mycket men fick inte ut ett skit av det, orkade inte mer och stod mest och stampade på samma ställe hela tiden.
Men bara på denna veckan där jag ändrat om min kost har gjort en enorm
Skillnad. Lyckan är där, styrkan och framför allt orken! Så sjukt underbart! 
Sen har jag inte riktigt lyckats äta enligt schemat en ända dag, missat ett mål var dag - men känner inte att det är en big deal. Jag menar från att äta 1 gg om dagen till 5 gg om dagen är ändå en stor skillnad för mig.

Även idag har jag tyvärr missat mellanmålet, men ärligt talat så orkade jag verkligen inte få i mig det. Så nu kurrar min magen konstigt nog & ska trycka i mig lite lunch när jag kommer hem :)!
Behöver jag ens säga att jag är så sjukt tacksam över att jag valde att skaffa mig en PT som fick mig att få upp ögonen. Allt stämde ju så sjukt. Jag är vuxen nu och ska ta tag i allt och inte fly från allt som jag gjort de senaste 7 åren. 
Nu kör vi helhjärtat för detta. En gång för alla :)!


När bakslagen kommer.

Det känns som om mitt hjärta slår i 200 slag/ minuten just nu. Detta är första dagen på en vecka som jag verkligen har fått ett riktigt bakslag & tankarna är överdrivet många..
Under förra veckan kändes all så motiverande och lätt, som om jag skulle klara allt utan några som helst problem. Var glad över att jag hade fått ett kostschema att följa. Av någon konstig anledning så kändes det mer tillåtet att äta när någon annan sa till mig att jag var tvungen att ändra på min kost.  Från att ha ätit 1 gg om dagen till att nu äta 5-6 gg om dagen har varit en stor omväxling för mig. Fysiskt har det varit bra. Orken har funnits och redbullen är ett minne blått. 
Men psykiskt har det varit ganska tufft! Idag har det slagit på ordentligt. Paniken som växer i mig. Ångesten över att jag äter som jag gör går inte att beskriva. Känner sån skuld över att jag får i mig maten, att jag inte får äta det, att jag inte ska vara värd det. Mest av allt är den hemska ångesten lver vikten. Känner hur hjärtat slår för många gånger bara jag tänker på den. Känslan att jag ska ha gått upp massa i vikt redan är hemsk!!! Är livrädd för det, även om jag vet att de kommer att vara fakta... Magen då? Ja de är katastrof. Ont och svullen, känner mig gravid & se hur den bara står ut. Jag hatar det!!! 
Tanken att skita i detta schema har slagit mig så många gånger idag så det finns inte. Har velat riva sönder det, bränna upp det och aldrig mer se det igen. Men jag måste stå emot - jag får inte fly från detta igen.
Usch önskar bara jag inte hade haft så svårt för att prata om alla tankarna. Att jag hade haft någon att bolla allt med just nu... Men jag är för stolt för det & jag skäms över mina tankar för mycket..
Ajja nu fick jag iaf skriva av mig lite..

Fick hem lite "mellanmål" idag - något jag längtat efter, men just nu ser jag ingen glädje i de alls.

Några matlåder har jag också hunnit fixa idag...

Och så självklart träning!