För varje steg jag tar, varje andetag som blir jobbigare och jobbigare, för varje svettdroppe som rinner längst min kropp så fylla hela jag av lycka. Att äntligen kunna springa igen - den glädjen är obeskrivlig just nu!
Dem som känner mig vet att jag alltid älskat att springa, det har aldrig handlar om tiden, längden eller målen för mig när det gäller löpning - utan dendär frihetskänslan av att sätta igång musik och bara springa - det är då jag är fri, det är då jag är som lyckligast!
Att inte ha kunnat springa på 6 månader har varit oerhört frustrerande för mig. Har hatat varje dag av dessa månaderna. Det har varit många läkarbesök, sjukgymnaster, laserbehandlingar, piller, ångest och många tårar.... Jag har många gånger viljat ge upp allt som haft med träning att göra - hatat det men samtidigt kämpat mog igenom det. Nu 6 månader senare är jag på bena igen.
För vet ni ? Jag kan springa igen.
Tror inte jag kan förklara lyckan i mig just nu. Magen pirrar så snabbt jag börjar ta några löpsteget ich kan själv inte riktigt förstå att jag faktiskt KAN springa igen. Det är så underbart & jag har lovat mig själv att njuta av vartenda löpsteget jag kommer ta - för vem
Vet? Snart kanske den dumma skadan hälsar på igen.
Men just nu bara älskar jag allt & är glad att jag fortsatte att hoppas & tro - att jag inte la skorna i hyllan för alltid.
Efter ett svettigt löppass denna morgon 💦
