😴

Fryser fortfarande efter att ha stått ute i 13h igår.. Vart helt galet trött när jag kom hem och det tog inte många sekunder innan jag somnade. Vaknade upp redan 6 imorse av att jag fortfarande låg och frös - hur det nu är möjligt med tanke på alla kläder jag tog på mig innan jag gick & la mig, även två st duntäcken..

Morgonen har jag i vartfall spenderat med att kolla på en ny serie - orange is the new black. Vet ej riktigt vad jag tycker om den än, men ska ge den ett par avsnitt till iaf. 

Planen idag var att göra så lite som möjöigt, dock är jag alldeles för rastlös för att bara ligga kvar i sängen även om de känns som om huvudet snart ska sprängas av trötthet & illa måendet ligger i..
Får se kanske blir en tur till väla med syster sen om jag orkar.


Trött.

Nu börjar tröttheten komma känner jag. Har varit en lång vecka! Kom fram till att imorgon bitti när jag går av mitt jobbas så har jag gjort 96h jobbande på en vecka - hur sjukt är inte det liksom? Inte så konstigt att jag är trött.

Dock får jag vänta med vilandet till tisdag, för imorgon kväll vakas det personalfest sen på lördag blir det att jobba extra från 11:30- 02:00 och på söndag jobbar jag natten på mitt vanliga jobb.

Ajja får tänka att de snart är över och de värsta är redan gjort.


Äkta glädje.

För varje steg jag tar, varje andetag som blir jobbigare och jobbigare, för varje svettdroppe som rinner längst min kropp så fylla hela jag av lycka. 
Att äntligen kunna springa igen - den glädjen är obeskrivlig just nu!
Dem som känner mig vet att jag alltid älskat att springa, det har aldrig handlar om tiden, längden eller målen för mig när det gäller löpning - utan dendär frihetskänslan av att sätta igång musik och bara springa - det är då jag är fri, det är då jag är som lyckligast!

Att inte ha kunnat springa på 6 månader har varit oerhört frustrerande för mig. Har hatat varje dag av dessa månaderna. Det har varit många läkarbesök, sjukgymnaster, laserbehandlingar, piller, ångest och många tårar.... Jag har många gånger viljat ge upp allt som haft med träning att göra - hatat det men samtidigt kämpat mog igenom det. Nu 6 månader senare är jag på bena igen. 
För vet ni ? Jag kan springa igen.

Tror inte jag kan förklara lyckan i mig just nu. Magen pirrar så snabbt jag börjar ta några löpsteget ich kan själv inte riktigt förstå att jag faktiskt KAN springa igen. Det är så underbart & jag har lovat mig själv att njuta av vartenda löpsteget jag kommer ta - för vem
Vet? Snart kanske den dumma skadan hälsar på igen.

Men just nu bara älskar jag allt & är glad att jag fortsatte att hoppas & tro - att jag inte la skorna i hyllan för alltid.
Efter ett svettigt löppass denna morgon 💦